Liljefors → Lundqvist → Punta
Fällande havsörnar mot vinterhare, Bruno Liljefors
Med tio fingrar i varje ände fick den luften att vibrera, jag hade ju ansträngt mig för att inte bli sedd, jag hade nästan försvunnit från duken.
Kroppen lydde inte, haren i mig fick mig att springa, även om jag visste att min främsta chans var att stå still, att bli ett med bakgrunden. Inte ändra borstens riktning.
Under språnget blev jag orolig för smärtan – tänk om mina öron skadas, tänk om den vita pälsen blir röd, tänk om jag inte dör omedelbart.
Plötsligt överröstades skarens knaster av ett nytt skri, med större omfång, och vibrationerna försvann, utan att väven repades.
När temperan hade stelnat fanns det ingen energi kvar till oro, allt kändes i stället nära – som om alla sinnen drog åt samma håll.
Erick Love Lundqvist
Punta
